TransForming

”Nu blir allt bättre!”

Respons på Uppdrag Gransknings program

”Nu blir allt bättre!”

Är en mening jag ser går som en röd tråd genom programmet ”Tranståg – och tonårsflickor”. Både från Finska Sametti och Svenska Mika. Sametti utrycker det vid två tillfällen, första gången när hon startade sin könskorrigerande behandling, samt i programmet. Vad är det då som de upplever blir bättre? Och vad var det som plötsligt gjorde att det inte kändes bra längre? Jag önskar att programledaren Karin Mattisson, hade gått djupare och frågat vad som hade förändrats. Vad var det som gjorde att det kändes bättre? Vad var det som gjorde att de insåg att deras identitet plötsligt inte var som de kände innan? Handlar det om könsdysfori, eller kroppsdysfori?

Frågan måste också ställas – Vad ångrar man? Genom hela reportaget pratas det om ånger. Men frågan ställs inte hel. Är det de kirurgiska ingreppen man ångrar, hormonbehandlingar eller hela identiteten? En del transkillar (FtM) ångrar sina fallosoperationer, då tekniken inte är lika bra som för transkvinnor och olika komplikationer kan tillkomma efteråt. Där de önskar att de kanske väntat tills tekniken blir bättre eller att de inte gjort den alls.

Något jag också anser är helt felvinklat i programmet, är att hela läkarkåren och alla omkring skulle stå i ett unisont JA när en ung individ uttrycker könsdysfori och eventuellt är trans. Tvärt om! De flesta av oss föräldrar och anhöriga och våra barn upplever det motsatta. Vi får kriga och kämpa för att våra barns röst ska bli hörd och få det stöd och den hjälp de behöver. Jag har blivit nerringd hela dagen av föräldrar som gråtit och varit frustrerade efter de sett programmet och läst i media i dag. De upplever att de nu står på ruta ett igen. Frågan blir igen – vad menar föräldrarna i programmet, när de säger att det aldrig sägs Nej till någon? Är det när man vill skicka en självremiss, eller en remiss från BUP till utredningsteamen? Ja, om det är det de menar, så ska det inte heller sägas Nej. Eller är det under själva könsutredningen på utredningsteamen och till bekräftande behandling? Då stämmer det inte.

Jag håller inte heller med om att utredningarna ”handskas oförsiktigt i dag”, som någon uttryckte det. Det är fortfarande långa väntetider och beroende på andra omständigheter, tar utredning olika lång tid för personer. När min son gick igenom sin transition, var kravet på att leva i sitt kön som en identifierade sig som, i över ett år en del av utredningen, för att en då skulle känna efter hur det kändes. Vad jag förstår har det inte förändrats. Det uppmanas även att ta ägg och spermier innan hormonbekräftande behandling sätts in.

När det gäller stopphormoner, så håller jag med Per-Anders Rydelius och Olle Söder. Det är viktigt för många unga personer att få möjligheten att bromsa upp den biologiska puberteten, då den psykiska ohälsan på grund av kroppens utveckling kan vara övermäktig. Tycker också att programmet vinklar det snett och lägger betoning på kemisk kastrering och som att det skulle vara fortgående genom hela livet. Det är under en övergångsperiod tills individen kan starta sin könsbekräftande hormonbehandling. Både för att underlätta det psykiska måendet, men också rent kroppsligt. Så när du är flicka med en snopp, inte ska behöva få hårväxt i ansiktet och komma i målbrottet. För killar med snippa, att få slippa mens och utväxt i brösten mm. Viktigt att belysa, som inte tas upp någonstans i programmet är ju att ett barn inte kan börja med stopphormoner hur som helst – man måste vara i fas två av puberteten innan du godkänns stopphormoner.

Jag håller med Mikael Bjerkeli, när han säger att det finns många vägar och inte bara en väg, samt att det måste ta tid ibland. Här kommer vi in på något som jag tycker är viktigt och hoppas kommer bli en positiv följd av programmet, att transvården behöver förnyas och breddas. I dag har vi en väldigt binär och heteronormativ vård, både inom transvården och övrig sjukvård och psykiatri. Uppdrag Granskning utgår också helt och hållet från ett binärt perspektiv, att man antingen är kille eller tjej. Jag hade önskat att det lyftes något kring ickebinärhet, där jag tror att en del som ångrar sig tillhör. Det är en gissning från mig dock och inget jag vet med säkerhet. Men utredningen behöver moderniseras som Rydelius själv säger. Vi måste lyfta frågan om att det kanske kan finnas flera vägar i en utredning.

För mig blir det så otroligt tydligt genom hela programmet, att vi behöver se på människan på ett bredare sätt. Hur vi ser på kön och hur vi använder oss av ordet kön. I dag presenterar vi den generella normen som binär och heteronormativ. Antingen pojke eller flicka och så här ska en se ut då. Om vi lärde våra barn från början att du kan vara en riktig pojke med en snippa och en riktigt flicka med en snopp och att vi kan klä oss som vi vill – då tror jag könsdysforin skulle minska markant. En av mina finaste vänner, Buck Angel är en man, som är nöjd med sin vagina och känner inget behov av att ändra till en penis, men är inte mindre man för det! För den skull menar jag inte att det är något fel i könsbekräftande behandlingar. Alla ska ha rätt att se ut som en själv vill och bli lika accepterad som vem som helst utifrån den identitet en har. Vi behöver bara se människan i ett större spektrum än vad vi gör i dag.

Det finns så oerhört mycket att diskutera kring SVTs Uppdrag Granskning. Detta ovan är det som stack ut mest för mig av programmet och för att inte skriva en lång bok, försökt korta ner i den mån jag kunde. Men innan jag avslutar vill jag bara ta upp en annan viktig del som jag vill lyfta. Det ska aldrig behöva kännas så som det gör för Mika i programmet. Att hon ska behöva vara rädd för att visa sig, rädd för att det ska generera mobbning och kränkningar från andra. Vare sig från transgrupper, eller någon annan. Det gjorde ont i mitt hjärta! Vi har ingen rätt att skuldbelägga dem som upplever att de ångrat sin transition. Vi har alla rätt till våra liv och det är viktigt att vi undersöker och forskar på dem som de-transition, så vården kan bli ännu bättre.

Vad som också är viktigt – som jag riktar till sjukvården, samhället, familjer, skolan med flera, är att vi inte stannar upp nu, eller stagnerar och motarbetar det positiva arbete som finns inom vården på grund av Uppdrag Granskning och Gillbergs artikel från förra veckan. Då den större majoriteten faktiskt behöver positivt bemötande och bekräftande behandlingen i sin transition och som faktiskt aldrig kommer ångra sig. Det är viktigt att vi inte går baklänges nu!

Camilla Gisslow

Föreläsare, Författare och Regissör

Posted: to TransForming News on Wed, Apr 3, 2019
Updated: Wed, Apr 3, 2019

Camilla's Latest News
Vad Gör Vi Nu?